Fragmenta membranea -samlingen
Fragmenta membranea-samlingen innehåller 9 319 pergamentblad från cirka 1 400 medeltida böcker. Merparten av dem användes i församlingskyrkor inom Finlands nuvarande territorium under medeltiden. Största delen av bladen kommer från liturgiska böcker på latin, men i samlingen ingår även fragment av juridiska och teologiska verk. Det äldsta bladet i samlingen är från 1000-talet, de senaste från början av 1500-talet.
Fragmenta membranea-samlingen är det största skriftliga materialet som har bevarats från medeltiden i Finland. Den ger en representativ bild av hur den tidigaste skriftliga kulturen i vårt land såg ut och på vilket sätt läs- och skrivkunnigheten kom till Finland. Samlingen är omfattande och unik och belyser ett delområde av Finlands historia som ingen annan materialhelhet berättar om.
Samlingen utgör även internationellt sett ett sällsynt urval av vardagliga bruksböcker från medeltiden. Det har i hela Europa bevarats mycket få böcker från församlingskyrkor, eftersom de förlorade sitt bruksvärde i och med reformationen, motreformationen och boktryckarkonsten. Eftersom böckernas pergament var ett hållbart råmaterial återanvändes det. I det svenska riket ansvarade Vasatidens kronofogdar för återanvändningen. De använde pergamentet som pärmar på sina räkenskapsböcker från och med 1540-talet. När kronofogdarna reste runt i landskapen och tog sönder församlingskyrkornas böcker för att använda dem som pärmmaterial samlade de i misstag in ett representativt urval av medeltidens mest vardagliga böcker, som till största delen hade förstörts på andra håll.
Fogdarnas räkenskaper från hela riket arkiverades i Stockholm, men när Finland 1809 anslöts till Ryssland överfördes dokumentmaterialet om landet först till Åbo och sedan till Helsingfors. På så sätt kom även 1500- och 1600-talets fogderäkenskaper med sina medeltida pärmar till Finland. På 1840-talet lösgjordes pergamentpärmarna från räkenskapsböckerna vid dåvarande Statsarkivet. Av pergamenten skapades en separat samling som överfördes till Kejserliga Alexandersuniversitetets bibliotek (nuvarande Nationalbiblioteket) genom ett beslut av senaten 1843.