Finska Litteratursällskapets traditionsgenre kartotek

Att samla in och bevara muntlig folkdiktning har hört till Finska Litteratursällskapets (SKS) verksamhet ända sedan sällskapet grundades år 1831. Resultatet av insamlingsarbetet är en omfattande samling av folktradition, varav den synligaste delen, kartoteket i furu skapar en unik stämning i SKS arkivs interiör. Finska Litteratursällskapets kartoteksskåp över traditionsgenrer innehåller cirka tre miljoner arkivkort ordnade enligt muntlig genre, ämne, hemort och insamlare. Kartoteket är en central del av såväl det nationella dokumentära kulturarvet som historien om de humanistiska vetenskapernas utveckling i Finland och skapandet av nationella identitet.

I traditionsgenrekartoteket kombineras ett muntligt arv som tusentals människor har berättat vidare och samlat in med studier av folkdiktningen i Finland. Kartoteket består av muntliga traditionsgenrer, som har varit hörnstenar i finsk och jämförande folkdiktsforskning (senare folkloristik). En orsak till detta var den teoretiska inriktningen som utvecklades i Finland i slutet av 1800-talet, den så kallade historisk-geografisk forskningsmetoden, som internationellt är känd som den s.k. finska skolan. I denna betraktades genrer i muntlig folktradition med fokus på deras geografiska spridning och historiska utveckling, och genom en jämförelse mellan de olika versionerna fastställdes folkdikternas ursprungliga form och uppkomsttid. Metoden fick en internationell position som paradigm i början av 1900-talet och hade en effekt på forskningen inom vetenskapsgrenen ända till 1960-talet. Den historisk-geografisk metoden har varit den mest framgångsrika exportprodukten inom Finlands humanistiska forskning, och den gav fart åt etableringen av folkloristik som vetenskapsgren vid olika institutioner omkring världen. SKS kartotek över traditionsgenrer är den synligaste konkreta formen av detta vetenskapliga tankesätt och denna arkivklassifikation. Kartoteket har uppstått utifrån muntliga traditionsgenrer och de ämnesområden som har noterats i uppteckningar och handskriftssamlingar.

På 1930-talet började man göra utdrag ur handskrifter som skickades till SKS och samla ihop traditionsgenrer, till exempel trollformler, ordspråk och sagor, och kopiera dem på separata pappkort. Kartotekhyllorna i trä i SKS arkivsal färdigställdes 1950 som en del av en totalförnyelse av kartoteksalen, en förändring som planerades av arkitekt Paavo Riihimäki och genomfördes med hjälp av donationsmedel av staten. Kartoteket utgör ännu i dag en central ingång till användningen av folktraditionsmaterial. Det utnyttjas som källmaterial för undersökningar och lärdomsprov över vetenskapsgrensgränserna.

Traditionsgenrekartoteket är en del av ett ständigt förändrat kulturarv. Sätten att använda det förändras när vetenskapliga kunskaper fördjupas. Varje kund som utnyttjar traditionsgenrekartoteket i SKS arkiv ges en introduktion i dess uppkomsthistoria och tankesättet bakom det. Uppfattningar som har uppstått på grund av kartoteket utmanas i kundmöten, till exempel genom att tänka på vilka nya tolkningar om det förflutna man kunde göra utgående från kartoteket. På så sätt fungerar kartoteket även som generator av nya synvinklar på forskning och konst, och som fönster mot mentaliteternas historia.