Finska bandarkivet

Finska bandarkivet, Suomen kielen nauhoitearkisto SKNA, är en omfattande samling av ljudinspelningar med folkmål och riksspråk som har talats och fortfarande talas i Finland och dess närområden. SKNA innehåller cirka 24 000 timmar av ljudinspelningar, huvudsakligen av finska dialekter. Materialet av de regionala dialekter kompletteras av ljudinspelningar på finskans släktspråk och de andra språken i närområdena samt ljudinspelningar på riksspråk.

Arkivet har erbjudit material för hundratals lingvistiska undersökningar och lärdomsprov. Förutom av språkforskare används materialet bland annat av kulturforskare och studeranden inom vetenskapsgrenen, personer som intresserar sig för dialekter och lokalhistoria samt ättlingar till inspelade personer. Uppgifterna om inspelningarna finns tillgängliga i samlingsdatabasen. SKNA grundades 1959 av professor i finska språket vid Helsingfors universitet Pertti Virtaranta, som just hade tillträtt sin tjänst.

Inspelningen av dialekter sattes som målet för Finska bandarkivet, eftersom språkvetarna hade uppfattningen att de gamla folkdialekterna höll på att snabbt försvinna. Man ville att inspelningarna skulle bevara en överblick över talad finska vid sekelskiftet. Som målet sattes att samla in i genomsnitt 30 timmar av inspelningar från varje finskspråkigt socken. Detta allmänna målet nåddes före slutet av 1970-talet, då samlingen uppgick till 15 000 timmar av dialektinspelningar. Dialektinspelningarna har huvudsakligen gjort under sommartid. Förutom arkivets personal har även frivilliga insamlare och forskare och studeranden, som har fått stipendier av bandarkivet, gjort inspelningar. Personer som intervjuades – informanterna – har hittats genom att fråga invånarna på orterna, och som informanter föredrogs gamla människor som hade fötts på orten och bott där i hela sitt liv och talade den lokala dialekten som sitt naturliga talspråk.

Inspelningarna innehåller huvudsakligen fritt tal och berättelser om teman som var bekanta för informanterna. Målet var att SKNA:s samling skulle representera språkets hela variation. Förutom regionalt representativt och mångsidigt dialektmaterial samlade man in även tal på riksspråk. En annan del av samlingen bildades: kulturhistoriskt betydliga inspelningar. Den innehåller många slags offentliga föredrag och föreläsningar och intervjuer av till exempel författare. Samlingen kompletterades senare med nyare talspråk: från och med 1960-talet spelade man in talspråket i vissa städer, och till insamlingen anslöts Heikki Paunonens forskargrupps material av Helsingfors talspråk från 1970- och 1990-talen. Det finska språkets variation får en historisk kontext av inspelningar av finskans släktspråk, som har spelats in allteftersom finländska forskare har åkt ut till fältarbeten. Prov finns av närbesläktade språk, till exempel karelska, estniska och liviska samt av fjärrbesläktade språk såsom de samiska språken, komi, mari och ungerska. Inspelningarna är varierande: bland annat berättande, högläsning, sånger.