Källa 10

Sida 2

Källan är fornsvenska. Det verkar vara ett tal eller ett brev. I denna text berättas det att riksdagen har antagit en regeringsform och att en person har gått över till privatlivet. Han säger att han snart ska resa utomlands för att återfå sin hälsa.

Han berättar om sin glädje över att ha fått arbeta för sitt lands bästa och tackar det finländska folket för förtroendet och försynen (Gud/ödet) för att ha fått vara med och övervinna svårigheter. Texten handlar om Finlands självständighet, om faror som lämnats i det förgångna och nya faror som lurar framöver.

I texten berättas det att författaren har blivit kallad att utföra en uppgift i Finlands historia och därefter nämns ”segern i frihetskriget”. Författaren är oroad över att Finlands självständighet inte vilar på en stadig grund, att segern i frihetskriget inte är definitiv och att det finns olösta utrikespolitiska frågor och ekonomiska problem.

Baserat på texten kan den anses vara skriven av Carl Gustaf Mannerheim, eftersom han kallades att leda ”de vita”, alltså borgerliga militärstyrkor, mot ”de röda”, det vill säga vänstersidan, i Finlands inbördeskrig (våren 1918). Krigarna på den vita sidan var främst markägare, köpmän och folk med högre utbildning. De röda var däremot främst fabriksarbetare och jordbrukare. Inbördeskriget i Finland kallades på den vita sidan också för ”frihetskriget” eftersom de vita ansåg att de skulle driva ut ryssarna som hjälpte de röda i inbördeskriget ur landet. Mannerheim tjänstgjorde som Finlands riksföreståndare efter segern i inbördeskriget, men förlorade i riksdagens presidentomröstning sommaren 1919 mot K.J. Ståhlberg. Mannerheim lyckades inte få stöd från de olika partierna, eftersom han efter det blodiga inbördeskriget och sitt stöd av kungaväldet inte ansågs vara en lämplig president för hela folket, även om Mannerheim själv inte var bunden till något parti.

Eftersom texten nämner att statsformen har godkänts och att han har dragit sig tillbaka till privatlivet, kan källan dateras till andra halvan av år 1919.

Källans avslut antyder att grannen i öst (då Kejsardömet Ryssland) fortfarande utgjorde ett hot mot Finlands självständighet, att ”de röda” var ett hot och att Finland dessutom hade ekonomiska problem efter att ha blivit självständigt. Källans syfte är alltså att driva det självständiga Finlands, och särskilt de som kämpade på de ”vitas” sida i frihetskriget, åsikter och värderingar med C.G. Mannerheims röst. Vilken typ av text skulle man kunna föreställa sig att företrädare för de ”röda” skrev vid samma tidpunkt?

Bakgrundsinformation: Källan är från Mannerheim-släktets samlingar från åren 1843–1941 och Gustaf Mannerheims arkiv från åren 1900–1941.

Hela källan:

Källan är svensk text från början av 1900-talet och kan vara ett utkast till ett tal eller ett brev som är adresserat från C.G. Mannerheim till herrarna som tillhörde Samlingspartiet. Han berättar att de har besökt Mannerheim och stöttat honom i hans ämbete som riksföreståndare (sida 1). Mannerheim ledde våren 1918 i Finlands inbördeskrig de segrande ”vita”, där krigarna främst var markägare, köpmän och folk med högre utbildning, och fungerade därefter som riksföreståndare innan han förlorade riksdagens presidentomröstning mot K. J. Ståhlberg sommaren 1919. Mannerheim lyckades inte få stöd från de olika partierna, eftersom han efter det blodiga inbördeskriget och sitt stöd av kungaväldet inte ansågs vara en lämplig president för hela folket, även om Mannerheim själv inte var bunden till något parti.

I denna text berättar Mannerheim att han just dragit sig tillbaka (sida 1) eller blivit förflyttad (sida 2) till privatlivet och snart ska resa utomlands för att återfå sin hälsa, vilket betyder att källan kan dateras till slutet av år 1919.

Han tackar det finländska folket för förtroendet och försynen (Gud/ödet) för att ha fått vara med och övervinna svårigheter (sida 2). Mannerheim syftar här på hotet att hamna i händerna på ”de röda”, det vill säga den marklösa arbetarklassen, som det självständiga Finland (1917) upplevde och på att ”de vita” vann inbördeskriget. Han ser detta som en pålitlig utgångspunkt för det självständiga Finland, eftersom man fruktade att om de ”röda” skulle ha vunnit, skulle Finland enligt kommunistiska läror ha återvänt till den östra grannens, Kejsardömet Rysslands (senare Sovjetunionens), famn.

Mannerheim varnar också för att segern i frihetskriget inte är definitiv och att den med svårighet uppnådda självständigheten inte vilar på en stabil grund, eftersom det finns olösta utrikespolitiska frågor och problem inom näringslivet (sida 2). Mannerheim varnar för att även om man kan vara hoppfull inför framtiden, råder ett militärt hot från bolsjevikerna (de ledande kommunisterna i Sovjetunionen), och Finland måste väcka andra stormakters intresse för att skydda sig självt (sida 3). Till exempel erkände Storbritannien, USA och Japan Finlands självständighet först i maj 1919, medan Kejsardömet Ryssland, Frankrike, Sverige och Tyskland var bland de första att erkänna självständigheten 4.1.1918. Den historiska tolkningen är att Kejsardömet Rysslands ledare, det vill säga Lenin och Stalin, erkände självständigheten på grund av att det pågick egna strider i Kejsardömet Ryssland mellan bolsjevik-kommunisterna och deras motståndare, och de antog att kommunisterna, det vill säga ”de röda”, skulle vinna det finska inbördeskriget, vilket kunde ha lett till att Finland återigen hamnat under Kejsardömet Rysslands (senare Sovjetunionens) kontroll.

Mannerheim berättar att finländarna måste vara beredda att agera som en sköld mot anfall från öst och upprätthålla segrarna från frihetskriget. Han beskriver att de medborgarklasser som för ett år sedan var allierade med fienden har orimliga krav (sida 3). Här hänvisar Mannerheim till ”de röda”, som fick stöd av kommunisterna i Kejsardömet Ryssland under inbördeskriget.

Mannerheim skriver att man inte bör ge efter för det inre hotet (det vill säga kommunisterna) för mycket och att man bör göra kompromisser för att låtsas samarbeta med den gamla fienden (sida 4). Enligt honom måste man minnas inbördeskrigets ”vita” hjälteoffer och förstå att kampen mellan två världsåskådningar (kapitalism vs. kommunism) är en kamp på liv och död, och att bolsjevikernas (kommunisternas) seger skulle leda till att finländarna fick gräva sin egen grav (sida 4).

Mannerheim vill inte ge efter för massans hot och är hellre beredd att ge upp sitt eget liv (sida 5). Det är troligt att han med ”massan” menade arbetarklassen. Mannerheim talar dock också om rättvisa för alla och om respekt för lagen. Enligt honom bör samhället rätta till orättvisor, det vill säga stödja arbetarklassens materiella och kulturella förbättring i den mån som Finlands svåra ekonomiska läge tillåter (sida 5).

Mannerheim anser att folkets livsfrågor (det vill säga Finlands självständighet) löses genom viljestarka mäns fosterländska kärlek och genom att lägga småaktiga egna intressen åt sidan samt ”genom att förena sig till ett stort samhällsbevarande parti” (sida 5). Mannerheim lär ha varit partipolitiskt obunden.

Om man bara betraktar sidorna 2–4, skulle man kunna säga att Mannerheim förhåller sig ganska fientligt till inbördeskrigets fiende, det vill säga de ”röda”, eftersom han talar mycket om både det inre hotet och det yttre hotet, med syftning på den östra grannen som stödde de ”röda”. Han är negativt inställd till att i någon form ge efter för orimliga krav och anser att kompromisser utgör ett problem. På den sista sidan 5 framhåller dock Mannerheim att samhället måste genomföra sådana reformer som främjar arbetarklassens materiella försörjning och kulturella utveckling. Jämfört med situationen före inbördeskriget framstår dessa förslag som kompromisser och som ett medgivande till arbetarklassens krav. Genom att välja olika delar ur denna text av Mannerheim kan man alltså ge en helt annan bild av vad Mannerheim tänkte och vilken slags person han var.

Enligt den traditionella historiebeskrivningen gynnade politiken och lagreformerna efter självständigheten på 20- och 30-talen slutligen arbetarklassen och läkte såren från inbördeskriget, så att när Sovjetunionen slutligen anföll Finland år 1939 fanns det inte många av dess anhängare kvar, utan fattiga och rika, arbetare och markägare kämpade som en enad front för självständigheten under överbefälhavare Mannerheims ledning.

Bakgrundsinformation: Källan är från Mannerheim-släktets samlingar från åren 1843–1941 och Gustaf Mannerheims arkiv från åren 1900–1941.